Kenny Pavey blöder, Jos Hooiveld släpper helvetet löst, Martin Mutumba utropar AIK till svenska mästare redan nu.
En galen vecka har börjat, en sak ska IFK Göteborg veta:
AIK är ett bindgalet rövargäng till fotbollslag.

Varje gång AIK vinner en fotbollsmatch säger Mikael Stahre samma sak. Han erkänner att det är ett tic, men han kan inte låta bli:
– Jag är glad och stolt, säger han. Alltid.
Just i går hade han, i ärlighetens namn, större anledning att vara glad än stolt.
För andra gången på en vecka gick hans pojkar in på Råsunda, gjorde sitt arbete i nittio minuter, och stod och dansade framför ett guldsångsgungande Norra stå efteråt.
Fin vana. Fina rutiner.
Efteråt stod Kenny Pavey och blödde ur ett stigmasår i vänster handflata. Han hade en gulsvart halsduk om halsen, Millwall hade slagit Leeds, AIK hade slagit Hammarby och han pratade ända tills någon ropade in honom i omklädningsrummet: ”Kenny! Zigge-zagge!”.
Fotbollslag är märkliga organismer. Vinnande fotbollslag behöver vara mer märkliga än andra. AIK har omfamnat sin egen märklighet i år, låtit ett rövarband av udda personligheter leva ut hela sin galenskap. Halvt megalomaniskt, halvt magiskt.

Kan klättra genom taggtråd

Bra lag vinner matcher, bra trupper vinner serier, och när Simon Helg fått hjälp av Markus Jonsson att besvara alla grönvitas Helgmålsbön visade AIK återigen, för andra veckan i rad, vilken kategori de tillhör.
Bajen hade lyft, de hade spelat bra, Igor Armas hade håndansat framför AIK-klacken och Hammarby hittade runt i inläggslägen och från södra stå rullade ”Inget SM-guld för AIK ...”.
På många sätt hade Mikael Stahres lag tappat matchen, på många sätt såg det ut som att de verkligen satt sig själv i en situation där de riskerade att vara tvungna att åka till Gamla Ullevi och slå ett lag som aldrig förlorat på Gamla Ullevi.
Obolo vandrade hemåt, felvänd, Flávio missade en bra chans, det var tjugo minuter kvar och Stahre var tvungen att välja.
Skulle han skicka in Gabriel Özkans intelligenta, mjuka fötter?
Eller skulle han satsa på en spelade som kunde blöda och klättra genom taggtråd?
Det säger en del om årets AIK att de har alternativen att välja mellan – och det säger en del om Mikael Stahre att han valde rätt.

Det kommer att bli otäckt

Kenny Paveys ultraenergi kom in istället för Bojan Djordjics strategiska vänsterfot, och ett snabbt anfall senare hade AIK avgjort matchen. Markus Jonsson spelade in, Obolo stötte bollen mot Poppen Björklund – och Pavey kastade sig in med allt han hade, innan han försökte plocka med sig hela Norra stå, med taggtråd och allt, hem. Klacken sjöng sitt ”There’s only one Kenny Pavey” och det är ju just det.
Det finns bara en Pavey. Det finns bara en Dulee Johnson (det är på gränsen till vad AIK klarar). Det finns bara en holländskt narcissistisk Hooiveld, en Rinkeby-Mutumba och bara en serb-svenskt turbotungad Bojan Djordjic.
Det har, kort sagt, funnits alla möjligheter för AIK att bli nåt som sändes mellan Kändisdjungeln och Bonde söker fru. Istället har AIK:s ledning och lag smält ihop till något som växlar in all den där galenskapen mot energi och självförtroende.

I en korridor där Pavey blödde klart, Ivan Obolo pratade om River–Boca och Hooiveld gav en intervju till, förklarade Mikael Stahre hur det går till:
– Vissa saker har vi bestämt, och de tummar vi inte ett skit på. Men resten ... dansa på, säger jag, gör det ni är bra på.
AIK är just nu, i säsongens sista vecka, bäst på att vinna matcher. Resten är det lite si och så med, men det är en bra början på slutet.
I sämsta fall räcker det till en SM-final på söndag, en krock mellan IFK Göteborgs enhetliga vinnarskallar och AIK:s heterogena galenskap.

Det kommer att bli otäckt. Det kommer att bli fantastiskt.

♥ All kärlek till grabbarna ♥

KÄMPA AIK KÄMPA AIK KÄMPA AIK!