Året var 2004. AIK ställdes mot antagonisterna Djurgården på ett ångestfyllt Råsunda i slutskedet av säsongen, förutsättningarna var klara: AIK behövde poängen medan Dif, som hade skördat stora framgångar de senaste åren, låg komfortabelt och stabilt på den övre halvan. Jag satt, ung som jag var, på Norra övre och bevittnade måstematchen. AIK ledde med 1-0 genom en pärla av Stefan Ishizaki och matchen började lida mot sitt slut. Jag minns nervositeten som fick benen att skaka och hoppet som sakta men säkert började fylla tankarna. Men likt de flesta andra matcherna den säsongen så släcktes hoppet av ett abrupt kvitterings- eller ledningsmål för motståndarna. Den här gången var det Djurgårdens Fredrik Stenman som höll sig framme och förpassade oss AIK:are ännu längre ner i det helvetet som vi befann oss i under det året.

Jag minns hånskratten och provokationerna, och mest av allt minns jag ångesten av att vara totalt medveten om att AIK just då var ett sämre fotbollslag än Djurgården. Den matchen och hela det året var ett komplett hån mot det laget vi älskar.

Vissa saker glömmer du bara inte.

Efter detta har vi fått vår revansch under flertalet matcher och har bara förlorat ett derby mot Djurgården efter återkomsten till Allsvenskan. Men den riktiga revanschen kan vi utkräva idag. Ett numer stabilt och kämpande AIK, som jagar efter ett SM-guld, ställs mot ett Djurgården som är något av en tvilling till AIK 2004. Den här matchen är så sjukt viktig ur alla aspekter. Idag finns det chans att återigen inta tronen som serieledare och samtidigt släcka de sista ljusglimtarna i deras nedflyttningsstrid. Den möjligheten ligger där och väntar på Råsundas gräs, och när klockan tickar upp mot 21.00 ikväll, den 28 september 2009, så vet vi om AIK har tagit den.

Ikväll låter vi Djurgården uppleva exakt det vi upplevde för 5 år och 4 dagar sedan.